Bokstavshantering & balansering
Under de senaste dagarna har mina ställ varit fantastiska. Ö, Å, J, Blank och mycket väl balanserade brickor har givit mig maximal spelglädje. Slumpmomentet i Scrabble är en av de mest väsentliga faktorerna, och det är varenda scrabblare medveten om. Ibland älskar man spelet, och blånekar sitt flyt och ser plötsligt ingen tur med spelet. Med tiden lär man sig att komma över tröskeln och inse att spelet också bygger på en del tur. När det går dåligt kan man hejvilt kasta ur sig brutala svordomar och hjärnan överkokas nästan av ilska när man drar FKKRTTN när motståndaren hånler och lägger ut en trippeltrippelkombo med X för 50 poäng. När man istället drar en blank och ARENIT i första draget är läget ett helt annat, nu är det ingen som har tur, tänker man.
Men trots hur bra brickor motståndaren än får och hur många Z man själv drar visar sig ändå skickligheten tillslut. Det är en stor konst att kunna hantera usla brickor och definitivt en av de absolut viktigaste kunskaperna för att kunna avancera sig till en bra scrabblespelare. En dag lär man sig att spelet inte är en dans på rosor, utan matcher kommer där man inte kommer över 250 p och trots att din motståndare är en nybörjare till gröngöling finns det inget annat att göra än att bocka och tacka för en usel match. Spellust noll. Game finito. The end.
En sak som står fast är att trots att man tycker att man har fått omöjliga brickor i säkert en månad så jämnar det hela ut sig med tiden. Man utvecklas alltid som scrabblare och kanske fast det inte känns så så jobbar anagrammotorn mer och mer och man ser snyggare och bättre kombos för varje match som går. För en bra spelare är det otroligt viktigt att kunna balansera sina brickor väl. Med tiden lär man sig att med lite taktiska drag inte dra Z som sista bricka och få ställ som går att göra i alla fall femmor med istället för vokal- eller konsonantlösa ställ.
Men när spelet flyter på som bäst kan man inte göra mycket annat än att njuta över att själv regera brädet och se sin stackars motståndare lunka fram och plåga sig själv med 13-pooängsdrag. Mums. Viva Scrabble!
/ Andreas
Men trots hur bra brickor motståndaren än får och hur många Z man själv drar visar sig ändå skickligheten tillslut. Det är en stor konst att kunna hantera usla brickor och definitivt en av de absolut viktigaste kunskaperna för att kunna avancera sig till en bra scrabblespelare. En dag lär man sig att spelet inte är en dans på rosor, utan matcher kommer där man inte kommer över 250 p och trots att din motståndare är en nybörjare till gröngöling finns det inget annat att göra än att bocka och tacka för en usel match. Spellust noll. Game finito. The end.
En sak som står fast är att trots att man tycker att man har fått omöjliga brickor i säkert en månad så jämnar det hela ut sig med tiden. Man utvecklas alltid som scrabblare och kanske fast det inte känns så så jobbar anagrammotorn mer och mer och man ser snyggare och bättre kombos för varje match som går. För en bra spelare är det otroligt viktigt att kunna balansera sina brickor väl. Med tiden lär man sig att med lite taktiska drag inte dra Z som sista bricka och få ställ som går att göra i alla fall femmor med istället för vokal- eller konsonantlösa ställ.
Men när spelet flyter på som bäst kan man inte göra mycket annat än att njuta över att själv regera brädet och se sin stackars motståndare lunka fram och plåga sig själv med 13-pooängsdrag. Mums. Viva Scrabble!
/ Andreas
Kommentarer
Trackback
