Hej alla! Dagens inlägg kommer att handla lite om ansvaret man tar på sig att hantera och spela brickor samt de förväntningar olika spelare har på dig beroende på sin nuvarande spelkapacitet.

Med bra brickor kommer stort ansvar. Eller hur? Desto bättre brickor, desto bättre drag förväntas du producera både av dig själv och av andra. Sumpar du de bra brickorna och spelar dem i fel ordning, taktiskt inkorrekt eller inte utnyttjar planens alla lägen till max så har du i princip misslyckats att hantera brickorna du fått på ett värdigt sätt. Det kan vara jobbigt att höra av en annan spelare att man gjort något drag fel, men jobbigast är nog att själv känna att man underpresterade trots att man verkligen försökte hitta de bästa dragen.
Detta ansvar man ofrivilligt tar på sig beroende på harmonin på stället disponeras naturligtvis olika av olika spelare. Men när man som försöker spela taktiskt korrekt varje drag får ens ansvar att disponera brickorna en till dimension. Vad borde jag spara på stället i förhållande till brädet i nuläget? Vad finns kvar i påsen och hur påverkar mitt framtida drag balansen på mitt nästa ställ? Poängmaximering eller balans?
Jag brukar känna att så länge det inte kommer till rullningar så brukar jag ganska ofta hitta de bästa dragen. Det är en riktigt skön känsla att veta att man nästan inte gjort några misstag över huvud taget i en match. När jag får den känslan, så vet jag att jag har förvaltat mitt ansvar väl.
Det förmodligen mest upphaussade ansvaret av brickor är förvaltandet av de evigt lika heliga blanka brickorna. Har man en blank så förväntas man rulla inom några drag, så är det bara. Är man datorprogrammet Frank så rullar man oftast några drag efter man fått blank. Men är man inte det - vilket de flesta av oss inte är - så kan det ta lite längre tid, naturligtvis beroende på ordkunskap. Att missa en rullning är olika tungt för olika personer. Är man som jag, pedantisk och scrabbleperfektionist, svider det riktigt hårt att missa en rullning som man redan visste stod i ordboken.
Men varför blir man så arg på sig själv om man redan visste att ordet fanns? Det är väl huvudpoängen? Till exempel brukar i alla fall jag inte bli lika arg om jag missar ett ord som jag inte visste fanns. Borde jag inte bli argare för att jag inte visste att ordet jag kunde ha spelat funnits?
För mig kan ansvaret av en eller två blanka innebära panik. Jag vet att jag själv tycker att de blanka är de bästa brickorna i spelet, varför blir jag då så rädd för dem när jag får dem? Jo, för om jag sitter med ganska vanliga brickor och en eller två blanka på det så förväntar jag av mig själv att hitta en rullning blixtsnabbt. Jag överskattar ofta min hjärnas snabbhetsförmåga och tror att bara för att jag har pluggat in massa olika ord jag ska kunna hitta dem lika snabbt som jag läser igenom dem. Jag har oftast jättemycket tid på klockan, så varför stressa? Mycket märkligt. Men så är det.
Om jag missar en rullning som jag vet finns (sjuor är betydligt jobbigare att missa än åttor) målar jag upp ett porträtt av mig själv som odugling som absolut inte förtjänar sina 1093 i rating. Däremot, om jag hittar en rullning som är snygg och ovanlig - då brukar jag bli väldigt stolt över mig själv. Det är en konstig balansgång som jag antar jämnar ut sig i slutet. Men det är en jobbig börda att känna sig hotad av sig själv hela tiden att prestera på topp. Det ska jag ta i tu med i framtiden.

Men men, nog om mig! Förvaltandet av de blanka är ett oftast konservativt samtalsämne som innebär "Rulla, punkt slut". Om en duktig och högrankad spelare använder sin blanka utan att rulla - kanske till och med utan att få ut Z - så brukar det ses som en alternativ och modern spelstil som inte är rullningsbaserad. Det respekteras nästan alltid vadän en högrankad spelare gör med sina blanka. Om en lågrankad spelare däremot skulle göra, säg samma drag som den högrankade med sin blanka utan att rulla, skulle spelsättet ses som amatörmässigt och otaktiskt. Feel free to disagree, men detta är min syn på saken.
En lågrankad spelare har av naturliga skäl färre och mindre förväntningar på sig. Disponerandet av högpoängarna och de blanka förlorar mening och det accepteras av alla spelare. Om en lägre rankad spelare däremot spelar taktiskt och rullar något snyggt beröms detta ofta, även fast draget eller matchen var vardagsmat i en högrankads värld.

Mina förväntningar på mig själv är allt som oftast skyhöga. Det är bra att tänka stort om sig själv, men det finns en gräns! Om man inte kan hantera det är det bara att lära sig alla orden! ;-)

Nånå, snart är det turnering igen! På lördag går den galna DBS Extrem av stapeln i Uppsala, och självklart ska jag delta! 20 ronder på två dagar är inte att leka med. Men kul kommer det bli! är nere i en ganska djup scrabblesvacka för tillfället, men hoppas kunna vara på banan tills spelstart. Det blir förmodligen en post också innan spelstart, så häng i! :)

/Andreas