Du rullar och rullar, lägger kreativa drag och det känns som att en god cirkel av nyfikenhet och elyseiskt ordfinnande har slutits för evigt. Fan vad bra man är. Det här spelet är som gjort för en. Slår allt och alla och kan alla ord. Så känns det som i alla fall.
Det är så svårt att fatta att jag för en vecka sedan rullade en nia genom två separerade brickor, och i nuläget missar LAOTISK på träning. Det är förkrossande att missa saker som man vet att man kan. Vågade inte med stället ADELRÄ? lägga pLÄDERA på stockholms-träningen ikväll. PLÄTERA heter det väl, tänkte jag för mig själv. Visserligen vann jag matchen, men faktumet återstår.
Jag suger.

Scrabble är ett spel som kräver att man frekvent kan fokusera i långa partier. Jag brukar aldrig ha några problem med att fokusera eller att ägna all min hjärnkapacitet åt spelet. När jag gör detta, brukar jag hitta åtminstone 80% av alla rullningar som blir spelbara under spelets gång. Det är min standard, och mina intentioner är inte att sänka den.
Mitt basförråd med rullningar slår sällan fel, och min anagrammotor har varit en av mina bästa kvaliteter i spelet. Det är därför det är så lustigt att jag just nu har gått tillbaka cirka 1,5 år i anagramkapacitet och att hitta ord. Jag spelar mycket och håller uppe ordlisteträningen. Varför händer detta, och varför händer det nu, fyra dagar innan en maratonturnering?

Jag vill intala mig själv att jag bara är nere i en stor svacka. Sånt händer, det händer alla spelare då och då. Jag menar, hur ska jag kunna ha förlorat i anagramstyrka? Jag kan ju alla ord som jag missar eller inte vågar lägga. Är det självförtroendet som sviktar? Fruktan över att mina motståndare är bättre, och att jag förväntas prestera på topp med min finfina rating? Min flyktväg har under resans gång varit att jag är så ung, och trots att jag gör misstag så gör det inte så mycket om man tänker i förhållande hur mycket mindre kunskap jag hunnit samla på mig i förhållande till 90% av mina motspelare. Men den flyktvägen håller inte längre. Jag är nu så pass högt uppe i ratinglistorna att jag numera ses som vilken motspelare som helst. Mitt gömställe är igenkorkat.
Kanske tror jag att det finns för stora luckor i min ordkunskap för att jag ska kunna fortsätta vinna matcher? Är det mitt sviktande självförtroende som till stor eller all del står till svars för mitt underpresterande beteende? Många frågor men inga svar. Svaren vet jag, kan jag hursomhelst endast få från mig själv. Eller nån mästarpsykolog.

Det är inte brickorna som spökar nu, även om de förmodligen står till grund av en stor del av mitt nuvarande destruktiva scrabblebeteende. För en vecka sedan hade jag enormt obalanserade ställ i varje match, hur mycket jag än dumpade och balanserade. Detta resulterade i ett ratingras på Betapet och jag gick från ca 3500 till 3050 på kanske tio matcher. Inte en enda rullning från mig på dessa tio förödande matcher. Ratingen på betapet bryr jag mig inte alls om, men det är klart att det spelar självförtroendet ett spratt när jag bara rasar och rasar.
Jag koncentrerar mig ju. Jag försöker hitta rullningarna. Men de kommer inte automatiskt, som de brukar. Finns (F)RÅNSIDA? hursomhelst värt att chansa. Självklart gör jag det inte och går miste om 70 poäng. Jag letar obskyra nior medan jag missar självklara basrullningar. Något är på tok. Förmodligen vill jag inte lite på mig själv fullt ut, och jag hittar inte lugnet och tryggheten vid brädet. Jag har tid på klockan, utnyttja den för bövelen.

Så ja, detta inlägget var egentligen bara till för att övertala mig själv att inte avanmäla mig från DBS Extrem på lördag. Måste tagga järnet, det kommer bli satans kul, om jag bara lyckas kliva upp ur den här jädra svackan! ;-)