Hallå. Puh. Nu har vi spelat klart SM. Närmare bestämt igår ungefär vid halvfemsnåret stod det klart vem som skulle få den åtråvärda uppgiften att lyfta SM-bucklan till skyarna och utbrista i ett segervrål. Årets SM var fantastiskt väl arrangerat och jag slogs ständigt med häpnad över hur detaljerat och noggrannt kringarrangemanget hade planerats. Resultatinmatningen gick smidigt, det tekniska gick som på räls och spelrummen var sådär lagom stämningstäta som de ska vara på ett SM.

Min mentala bild var att det skulle vara mitt namn som skulle stå högst upp på listan när alla sexton ronder hade spelats. Tyvärr stämde den inte riktigt med verkligheten. Förre årets vinnare Björn Ericson kunde efter en helt makalös upphämtning höra sitt namn utropas av Daniel Domert på söndagseftermiddagen följt av elyseiska busvisslingar och handklappningar. Björn hade inlett katastrofalt (med hans mått mätt) och jag började för några sekunder tro att hans löfte om sin dåliga form var sant. Men allt eftersom ronderna passerade kröp sig Björn upp närmare och närmare toppen, och efter att hela sju personer hade chans att vinna hela klabbet inför sista ronden blev det alldeles extra spännande. Om Gunnar Andersson hade vunnit sista matchen hade det inte varit något snack om att det var han som skulle ta hem det, då hans PJ-poäng var bäst. Men hör och häpna - mot sin motståndare Anders Skjäl lyckas Gunnar bara spela lika, och han snuvas då på SM-seger och även hela pallen. Snacka om snopet, 1 poäng ifrån SM-seger.

Mitt eget spel då. Samma dag som SM kände jag mig fokuserad, men ändå avslappnad. Jag var inte riktigt lika sugen på att spela som jag hade varit hela veckan innan, men lagom taggad för att kunna samla tankarna. Anagrammotorn kändes stabil och efter att ha fått självförtroendebyggande feedback kände jag mig även säker på min taktiska förmåga.

Referat och fortsättning kommer  imorgon eller i övermorgon. Håll ut vänner! :)

/Andreas